Gör alltid det oväntade.
Stå inte still, rör dig framåt, aldrig bakåt. Om man ägnar sig åt att stirra i backspegeln hela tiden kan man bara vara säker på en enda sak. Man kommer krocka.
Så jag hoppar, studsar, vräker mig fram i livet. Försöker älska livet. Det är inte lätt, det vet nog de flesta. Ändå försöker jag, även dagar som den här när jag är lite låg och har tandvärk.
Allt kommer åt den som inte väntar. Fast jag blir ofta sittande så rör hela min själ på sig ständigt. Virvlar och bubblar. Den vill upp och ut genom porer och tårar. Det går inte längre att stilla den med alkohol och nikotin. Den får göra lite som den vill för mig. Hur ska man kunna låsa fast sig i känslor och tankar och andens lustar? Aldrig stanna, alltid framåt.
Kaffet smakar gott, vi har mjölk i kylen. Ibland har vi varken det ena eller det andra, men vi överlever. Det kunde vara så mycket värre. Jag slipper stå utanför bolaget och med tigande tiggande ögon försöka sälja en Faktum eller två så jag har råd att leva några timmar till. Jag slipper sitta i en sovsäck på marken och tigga för att få några kronor i en gammal kaffemugg. Jag slipper sova utomhus, gömma mig och min doft från andra.
Därför vågar jag inte våga annat än att andas. Jag är inte rädd, det är inte det. Men tacksamhet kan så lätt förvandlas till hat.
